Till minnet av min Pappa!
Jag hoppas att du förstår att du lämnade oss med en stor sorg när du dog för tre år sedan. Den 2e september 2005. Den hemskaste dagen i mitt liv. Det hela började med att du var trött hela tiden och blev lätt anfådd. Och då misstänkte vi att något var fel. Först begav vi oss till sjukhuset här i Kungsbacka men dom skickade vidare dej till Varberg och Halmstad där du fick diagnosen Lung cancer. Det var på min och min brors skolavslutning som vi fick det hemska beskedet. Jag skulle i väg å äta pizza med mina kompisar för att fira att vi äntligen fått sommarlov, men ja hade ingen ork till det. I stället så gick jag hem och grät. Jag var så rädd att vi skulle mista dej. Tanken på att du skulle dö gjorde så fruktansvärt ont. Du åkte in och ut på sjukhus. Och blev bara sämre och sämre. Minns när jag hittade dej i badrummet hemma när du precis hade fått en stroke. Det var då jag fick åka med dej i ambulansen ner till Varberg. Jag var så himla rädd. Du blev allt sämre och sämre för varje dag som gick, och vi fick då beskedet att du kommer att dö. Och det var det hemskaste jag har hört. När mamma berättade för mej att du kommer att dö. Jag ville inte ta det. För jag ville inte att du skulle dö. Men tillslut så insåg jag det själv. Eftersom att du bara blev sämre och sämre. Dagarna var långa på sjukhuset som du låg inne på, och vi satt i flera timmar varje dag vid din sida. Det var så hemskt att se dej ligga där helt hjälplös. Och tanken på att jag inte något kunde göra gjorde så ont. Hade kunnat göra vad som helst för dej. Du blev allt magrare å magrare och sämre å sämre för varje vecka som gick. Minns den morgonen när jag skulle ge mej av till skolan och en sköterska ringde hem och sa att du inte hade långt kvar i livet. I nästan ett helt dygn satt vi vakande hos dej vid din sida. Du dog på natten. Och jag har aldrig haft så ont i hjärtat som jag fick då du lämnade oss.
Pappa jag saknar och älskar dej. Önskar att du bara kunde komma tillbaks!
Angel, du skriver så fint om det som är så svårt - att mista någon man älskar väldigt mycket. Det kan vara som att gå på en smal lina, ibland vet man inte om det finns nåt att stå på för fötterna eller om det bara är tomma intet - och man tror att man ska falla, inte klara av en dag till med sorgen. Men du ska veta att jag tycker du är stark som kämpar varje dag och varje minut, och även om du ibland tycker att inget spelar nån roll så är varje passerad dag en dag närmare att det ska kännas i alla fall lite lättare. Och jag vet också att din alldeles egna skyddsängel sitter på ett fint moln och spanar ner på dej :)Han är stolt över dej. För han älskar dej lika mycket som du älskar honom. Smile ;)
Sanna du är en mästare på att uttrycka dej du skriver så fint. Kram min älskling
Att missta någon som står en nära är som att förlora en del av sig själv.Smärtan är outhärdlig.Att vända smärtan innåt hjälper inte.Förr eller senare kommer den ikapp en.Att släppa ut smärtan kan vara omvälvande, men också befriande.Det är också det enda sättet för att kunna gå vidare. Med detta vill jag säga att jag blir glad av att läsa det du skriver om din pappa ,även om det finns mycket smärta däri. Jag blir glad, för att jag vet att du är på väg tillbaka till det "normala" livet.Jag vet också att du en dag kommer att bli en starkare människa, bättre rustad att klara andra motgångar.
Kramar/
Marie (din mammas vän & din väns mamma)
